”En Lamborghini med cykelhjul!”
För många år sedan hade jag en ödmjuk, pratglad kille i simundervisningen. Han berättade ofta om sin stora passion: ishockey. Killen hette Tomislav Lovric – “Tomo” – och av någon anledning fastnade han i mitt minne.
Åren gick, och eftersom min egen son var jämngammal och spelade hockey i en annan klubb stötte vi på “Tomo” lite då och då. Han var duktig, talangfull, men… det fanns något i skridskoåkningen som inte riktigt tog honom hela vägen. Det där lilla extra saknades.
Och den insikten stannade kvar.
När jag långt senare knäckte koden till hur skridskoåkning egentligen ska tränas in, dök Tomislav direkt upp i tankarna. För i mina ögon var han en Lamborghini med cykelhjul – massor av motor, men ingen kraft som tog sig ned i isen.
”Vi kör!”
När vi hade testat metodiken på flera spelare med bra resultat tog jag kontakt med honom. Vi bokade ett möte, jag gick igenom analysen, metodiken och vad han skulle vinna på att förändra sin teknik.
Problemet?
Han skulle gå på is med Modos A-lag om bara 2,5 vecka.
De flesta spelare backar inför en teknikförändring så nära ispremiären – men Tomislav? Han satt tyst en sekund och sa:
– Japp, vi kör!
Analysen – nyckeln till förändringen
Alla åker olika, fast man egentligen borde åka lika. Varför åker inte alla som den snabbaste spelaren? För att kunna bli snabbast måste man först veta var man står.
I analysen blev det tydligt att Tomislav hade en ineffektiv teknik. Oavsett hur stark han var så nådde kraften inte ner i isen. Precis som metaforen: en Lamborghini med cykelhjul.
Vi tog fram en plan. Den var enkel – men krävde disciplin. Och tiden var knapp: två veckor kvar till ispremiär.
”Hur ofta kan du träna?”
Planen var att dubbla dosen.
– Orkar du köra två–tre pass om dagen? frågade jag.
– Japp, det funkar, svarade han.
Jag förklarade vad som krävdes:
stärka de recessiva musklerna
effektivisera skäret
justera vinkeln
förbättra tyngdförflyttningen
få mer dynamik och bättre längd i varje skär
– Jag är på! sa Tomislav.
Under de kommande veckorna sågs vi bara två gånger. Resten av träningen skötte han själv med ett stenhårt fokus. Han tränade ungefär tio minuter, två gånger om dagen – utöver lagets fys.
”Micke… jag slog rekordet!”
Några veckor senare ringde telefonen.
– Micke, jag slog rekordet!
– Vilket rekord?
– Jag är Modo Hockeys snabbaste spelare genom tiderna.
Det var helt galet. Han slog alltså alla som gjort testet sedan 2007 – inklusive flera kända NHL- och SHL-spelare. Till och med Cyle Cumiskey, berömd för sin snabbhet.
Och han gjorde det genom att träna 20 minuter om dagen i några veckor.
”Jag behöver inte ens åka max längre”
Det mest fascinerande var ändå hur han beskrev känslan av sin nya teknik:
”Jag kan nu välja när jag åker ikapp mina motspelare. Det är som att ha en kraftresurs kvar. Jag behöver inte tömma mig för att hänga med – jag har alltid en fartreserv.”
Det är exakt det vår metod handlar om.