Skridskoåkning har ett rykte om sig att vara en oerhört svår rörelse att lära sig.
”Vissa har det och andra inte” hör man ofta. Men varför är det egentligen så?
Jag tror att en stor del av svaret ligger i hur man tränar. Inom hockeyvärlden blandas skridskoövningar hej vilt, utan struktur eller tanke bakom. Upprepningen – som är hjärnans bästa vän – är minimal.
Resultatet?
Kaos.
Hjärnan hinner inte sortera signalerna och de recessiva musklerna får aldrig en chans att aktiveras korrekt. Inget automatiseras.
Det är som att försöka jonglera tio motorsågar på en gång.
Problemet: för mycket variation, för lite upprepning
Det vi inte kan göra i skridskoträningen är att:
blanda allt för många övningar
ignorera upprepningen
tro att variation skapar teknik
Det är detaljnivån som skapar automatisering, inte mängden olika övningar. När en rörelse upprepas på samma sätt, tillräckligt många gånger, då händer magin.
Skridskoakademin – för de 85 % som ofta glöms bort
Skridskoakademins största syfte är att hjälpa de cirka 85 % elever som inte får korrekta rörelser naturligt. Vissa av dom hamnar ofta i skymundan – eller ses som “utfyllnad” på träningarna. Ni har enormt mycket att vinna på att lyssna på någon annan.
Men tänk om vi skulle arbeta systematiskt med alla stora moment i hockeyn:
skjuta, åka, passa, dribbla.
Bara 30 minuter per pass.
Vilken utveckling hade vi sett då?
Vad är egentligen skillnaden mellan ett skridskoskär och ett bentag?
Det är faktiskt rätt fascinerande att jämföra hockey och simning.
Ett bröstsimsbentag består av tre rörelser.
Ett skridskoskär består egentligen av två:
böj knäna
räta ut knäna
Visst finns det viktiga vinklar att hålla koll på, tyngdförflyttning m.m.. Men det gör det i bröstsimmet också. Om fotbladet inte vinklas rätt i vattnet – då kommer du ingenstans.
Varför är då inlärningen så olika?
I simningen tränar man bentaget individuellt och isolerat, varje träningstillfälle. Även när simmare är duktiga fortsätter de att nöta exakt samma rörelser. Därför ser man sällan stora skillnader i bentag från elev till elev – alla tränar efter ett gemensamt, korrekt rörelsemönster.
Men i hockeyn?
Där pratar man om att det är ”hans stil” eller ”hennes stil” – som om tekniken vore något medfött och omöjligt att påverka.
Där är en av de största skillnaderna. Kanske dags för en förändring?
Vad ska vi egentligen titta på?
Skridskoåkning är en dynamisk rörelse.
Man kan inte trycka på fullt hela tiden – man måste veta när kraften ska sättas in. Och man måste förstå vilka keypoints som krävs för att ta sig från punkt A till punkt B på snabbast möjliga sätt.
Det är inte lätt, men det är inte heller ”rocket science”.
Med rätt guidning är skridskoskäret relativt enkelt – bara fullt av olika nyanser.
Hemligheten: Mer rätt än fel
När vi väl vet vad som är korrekt måste vi:
kopiera rätt rörelse
upprepa den
och göra det ofta
Men det gäller bara om det är rätt.
Gör vi rörelsen fel, då automatiseras fel teknik – och allt arbete blir bortkastat.
Det räcker inte att träna en gång i veckan.
Vi måste öva flera gånger i veckan – gärna sju dagar i rad i ett par veckor – för att komma nära automatisering.
Den viktiga frågan: vilken övning är den bästa?
För att skapa ett perfekt skär måste övningen skalas ned till sin mest minimalistiska form. Allt onödigt ska bort. Då frigör vi hjärnans kraft. Gör man det rätt så går det oerhört fort att göra en förändring. Men… Vi kan inte skapa övningar som hjärnan inte förstår är skridskoåkning. T.ex. Om vi sätter oss på toaletten. Då har vi rätt knädjup. Men det betyder inte att du kan åka med det djupet. Tricket är att sammanfoga så många rörelser så att hjärnan förstår att det är just Skridskoåkning du vill förändra. Det är därför Skridskoakademin är unika.